Om du är djurvän och gillar kaniner extra mycket är en tur till ön Okunoshima den ultimata pilgrimsfärden. Om du ”bara” gillar natur och skärgård eller är insnöad på historia är ett besök inte så pjåkigt heller, tvärtom.
Klockan är 05:30 när jag blir väckt av mitt alarm andra dagen i Hiroshima. Jag tar mig dock ur sängen utan några problem. Idag vankas det nämligen utflykt till en speciell plats jag lekt med tanken att göra i flera år. Jag ska nämligen bege mig till ön Okunoshima, mer känd som Rabbit Island – en speciell och gullig ö med ett mörkt förflutet.
Tidig start till Mihara Station
Efter att ha inhandlat proviant och tagit ut pengar på 7-Eleven (det kryllar av dem i Japan) visar jag upp mitt Japan Rail Pass på Hiroshima Station för att ta ett Shinkansen till närliggande Mihara Station i Mihara.
För att nå Okunoshima behöver man ta sig en bit ut på vischan och det gör man smidigast från Mihara som ligger endast drygt 20 minuter från Hiroshima med Shinkansen.
Det är folktomt i vagnen för reserverade platser denna torsdagsmorgon 06:42. Till sist blir vi två resenärer som bokat.
Buss till Tadanoumi Station
När jag når Mihara börjar jag söka efter den buss som ska ta mig till den lilla hamnstaden Tadanoumi.
Vanligtvis är det tåglinjen JR Kure Line man ska ta, men på grund av höstens tidigare naturkatastrofer i form av jordbävningar och tyfoner är denna fina linje längs med kusten stängd hela vägen från starten på Mihara Station till näst sista Hiro Station innan avslutande Kataicha Station i Kaita. Buss ersätter lyckligtvis, vilket jag fick reda på då jag anlände till Hiroshima.
Jag springer på 26-årige Dylan från Wisconsin som gör sin första resa utanför USA. När vi inser att vi båda talar engelska och ska ut till Okunoshima blir vi genast bästa resepartners.
Utanför ett regnigt Mihara Station i väntan på ersättningsbussen för JR Kure Line. Dylan debuterar som min resefotograf.
Efter viss tvekan sitter vi efter en stund på bussen till Tadanoumi Station tillsammans med en japansk skolklass och några andra resenärer som troligen också gillar kaniner lika mycket som jag.
Vi åker längs med den dimmiga och regniga kusten på slingriga vägar och ut och in genom de skogsbelagda kullarna. Jag tittar storögt på naturen och skärgården jag varit nyfiken på. Det är den totala motsatsen till Tokyos härliga men hektiska stadspuls.
Eleven på min vänstra sida har nog sett denna utsikt till lust och leda eller så har han pluggat hela natten.
Byte till färja från Tadanoumi Port
Väl framme i lätt regniga Tadanoumi hinner jag och Dylan knappt titta oss runt innan en äldre vänlig kvinna yttrar ”Okunoshima?”. Jag hinner knappt få ur mig ett ”kai” (ja) innan hon pekar att vi ska byta färdriktning och vika av till höger. Hon har koll!
Vi tackar henne och fem minuter senare är vi vid det fräscha resecentret nere vid hamnen. Dylan och jag köper varsin tur- och returbiljett (620 yen) samt tre påsar kaninmat var (100 yen per påse). Vi kollar även på den stora mängden souvenirer som erbjuds. Det märks att detta är ett populärt resemålet såväl för turister som för lokalbefolkningen. Jag kan inte hålla mig och köper en nyckelring, en t-shirt och ett underlägg för glas.
Peppen! Bara ett biljettköp och en båttur från att vara framme på Okunoshima.
Efter några dagar i Japan tycker jag att denna biljettautomat är bra och tydlig. Man vänjer sig fort med att se och ignorera mycket text.
Färjan som ska föra oss till Okunoshima tar bara en kvart. Det känns som att åka ut i den åländska skärgården.
Okunoshima sett från färjan.
Kaninerna minglar utanför hotellet
När vi kliver av färjan i hamnen hoppar vi instinktivt på den gratis skyttelbuss som väldigt försiktigt kör oss ungefär en kilometer till öns hotell dit alla besökare är välkomna för att äta, köpa souvenirer, lämna bagage och låna toaletter. På vägen kryllar det inte direkt av kaniner, vi ser bara någon enstaka på långt avstånd när vi sitter klistrade mot bussens igenimmade fönster. Men det är blött och tidigt på morgonen så vi antar att det bara är en tidsfråga.
Väl utanför hotellet får vi se massvis av kaniner! Vissa vilar under buskar, andra skuttar runt på gräset, en del matas av tidiga gäster medan förvånat många sitter eller har vräkt ut sig precis utanför hotellets lobby som om att de äger stället.
Man måste inte söka efter kaninerna alls på ön. Detta handfat finns precis utanför entrén till hotellet där kaninerna nyfiket kommer fram till gästerna eller nonchalant sitter kvar.
Kaninerna är oblyga och blir inte rädda såvida inte man försöker klappa dem. De äter direkt ur händerna på en utan att tveka dock.
Snäva lummiga vägar runt ön
Trots det pågående regnet och lätta dimman slösar jag och Dylan ingen tid utan börjar promenera runt ön med en öppen påse kaninmat i vänster hand.
Kaninerna är aldrig långt borta och vi går fram till buskar, väggrenar och skogsgläntor för att bjuda på mat. Regnet faller ännu och tempot är lågt med alla våra fotopauser och omsorgsfulla matande. Planen är att mata alla kaniner vi ser och den tänker vi hålla.
När de hör pappersprasslet blir kaninerna vilda och börjar klättra på en. Inte mig emot.
Efter ett tag lämnar vi den långa vägen längs med strandkanten för att gå upp och nedför de snäva och lummiga vägarna runt resten av ön.
”Alex, more bunnies at six o’clock!”, ropar Dylan och innan jag vet ordet av är jag omringad av ännu en grupp kaniner som blöter ner mina jeans med sina våta tassar när de nyfiket försöker klättra på mig.
En vanlig scen från de snäva vägarna runt ön: Jag och Dylan blir nästan jagade av hungriga kaniner som plötsligt dyker upp från buskar och diken. Vissa följer efter oss länge.
När man kommer upp på höjden bjuder Okunoshima på fin utsikt. Trots det disiga vädret kan man se mycket av den kringliggande skärgården.
En av de smartare kaninerna på ön. Han eller hon väntar i skydd från regnet på att vi ska komma fram och bjuda på mat, vilket vi såklart gör.
På grund av höstens tyfoner är Okunoshimas lilla fyr stängd, men vi hittar tre nyfikna kaniner till som ska få mat.
En vanlig syn när man kommer nära kaninerna: De lägger märkte till en, skuttar fram och suktar efter mat. Efter några sekunder ger de upp och hoppar iväg om de inte får något.
Ett mörkt förflutet
Med kaninerna är idag Okunoshima ett populärt resemålet för både turister och lokalinvånare med familj. Ön är vacker med mysiga sandstränder, höga palmer, utsikt över den japanska skärgården samt fina klippor och lummig växtlighet. Dock vilar en mörk historia över ön.
Från 1929 till 1945 användes Okunoshima av japanska militären för att i hemlighet tillverka giftgas för krigsföring. Årligen producerades 1 500 ton gas till en totalmängd på 6 160 ton innan fabriken förstördes av amerikanska styrkor 1945 i samband med andra världskriget. Platsen desinficerades sedan ett helt år fram till 1946.
Hur kaninerna sedan kom hit är inte helt klart. Men det sägs att lokalbefolkning släppte ut sina kaniner här när ön blev en park efter andra världskriget.
Resterna av lagerlokalen för de olika giftgaserna.
Ruinerna av giftgasfabriken där arbetarna jobbade långa pass på tretton timmar med undermålig säkerhetsutrustning.
Kaninerna utanför ruinerna av fabriken var inte avskräckta av dagens blöta och lite kyligare väder.
När Dylan tar en tidig färja tillbaka tar jag en paus i matandet av kaniner för att besöka det museum om tillverkningen av giftgasen som öppnades 1988.
Muséet består av två rum. I det ena beskrivs de olika giftgaserna (exempelvis senapsgas) som togs fram och vilka kortsiktiga och långsiktiga effekter de har på sina offer. All text är inte på engelska, men tillräckligt mycket är det lyckligtvis.
På en vägg visas bilder på offer för senapsgas tagna i Irak och Iran på 80-talet. Samtliga bilder är på små barn. Det är vidrigt att se och man förstår museets fotoförbud.
Broschyren som ingick i entrén till muséet om tillverkningen av giftgas.
I museets andra rum får vi följa en en tidslinje över Okunoshimas historia med fokus på tillverkningen av giftgas. Bakom glasväggarna visas arbetarnas anteckningshäften, manualer och medicinväskor. Man får även se instrument från tillverkningsprocessen, exempelvis de stora keramikkärl som användes för att syntetisera gaserna.
Gasmasker och skyddsdräkter finns också sparade. Texterna berättar dock att utrustningen i princip var verkningslös och många arbetare dog eller drabbades av svåra men livet ut. Hemska fotografier hänger på väggarna för att förstärka budskapet.
Jag lämnar museet efter en halvtimme och möts av tre kaniner precis utanför. Kontrasten är bisarr. Men det ör kul att se att ön blivit något så fint idag.
Väntan på färjan tillbaka
Kaninmaten är slut när jag väntar på färjan för buss- och tågturen tillbaka till Hiroshima. Kanin efter kanin kommer besviket fram till mig utan att få något att tugga på. Allt fler besökare dyker dock upp med mat och kaninerna är piggare än imorse nu när regnet har slutat och värmen ökat litegrann.
Kaninerna ser ut att må bra. En hade fått örat sönderbitet och några hade skabb runt ett öga. Men majoriteten av de hundratals vi matade såg ut som friska husdjurskaniner.
Jag går ombord på färjan och dubbelkollar att ingen kanin följt efter mig. Man är nästan lite paranoid efter den ständiga och gulliga uppvaktningen på denna fina och bisarra plats. Du kan läsa mer om den på rabbit-island.info.
/Alex